Jaha, jag har glömt min kamerasladd hos en vän så jag kan tyvärr inte med bilder visa vilken fin dag jag har haft. Så det fick bli en bild på ett av pynten som kom upp igår efter grävandet i jullådorna.

 

Men ja det har varit en riktigt fin dag idag. 

 En av mina absolut bästa vänners barn har precis fyllt 7år och vi var bjudna dit för att fira honom. 

Det är lite kul för jag var precis 7 år när jag lärde känna henne och det var med lite nostalgiska ögon som jag betraktade födelsedagsbarnet idag. Det fick mig att le, att tänka på att redan i den åldern så grundades några av mina viktigaste relationer, även om jag inte visste det då förstås. 

Men i juldagarna så är det exakt 30 år sedan som jag lärde känna henne. Det finns en självklar ömsesidighet i vår relation som jag aldrig har behövt ifrågasätta och jag betraktar henne som en del av min familj . Och det känns väldigt, väldigt skönt att veta att hon känner exakt likadant.

Hon och hennes make hade fixat ett mycket fint kalas med mat och tårta. De hade dessutom sett till att det fanns alternativ för mig att äta och finns det något som får en känna sig riktigt välkommen så är det väl just detta. Vid deras nya matsalbord så kände jag hur det sista av veckans trötta mörker byttes ut mot en självklar energi. Plötsligt sä kändes det som att jag återigen kunde ta mig an hela världen. Sådana relationer ska man vårda! Det är som att ha en guldgås som lägger guldägg...med sådana vänner så blir man aldrig fattig.

 

Från det ena till det andra

När jag var barn så fick vi alltid lite pengar av mamma och pappa att köpa julklappar till varandra för. Sen följde mamma eller pappa med oss och hjälpte oss att välja ut något fint som rymdes inom ramen för "budgeten".

Min mamma påminde mig om den här fina traditionen igår och berättade hur mysigt hon tyckte att det var att gå i affären med oss i vår jakt efter något lämpligt. Hon berättade om hur jag bara några år gammal, efter att  jag hittat något jag ville ge min syster hade sneglat upp med mina mörka bruna öogon och frågande sagt  -har jag råd?

Så förståndig och ekonomisk redan då...

Just det minns jag dock inte men jag minns julen som min bror, som kan ha varit i samma ålder som Stora Liten köpte varsin gigantisk mjuk och mysig nalle till mig och min syster. Den var sandbrun med en rosa rosett och fick av mig namnet Kompis.

Och Kompis har varit med mig sedan dess. Genom separationer, svåra tentor, som skämskudde vid roliga filmer och även som goskamrat till mina barn. Och det är så fint att nallens ursprung kommer från en liten pojkes vilja att ge sina systrar något fint vid jul.

Och min mamma vill väldigt gärna att det hon startade ska fortsätta så igår fick UnderBarnen varsin slant av henne att köpa något till varandra för.

Och idag när vi var i leksaksaffären så somnade Lilla Liten i vagnen och då så passade jag och Stora Liten på att spåna tillsammans kring något lämligt att köpa. Och jag blev så glad över hans  engagemang och hans äkta fokus att hitta något som kunde passa just sin lillebror.

Så detta är dagens jultips.

Att lyfta julklappsköpandet  från att få till att ge. Julkänslan blev så tydlig när jag såg hur Stora Liten med stolt hållning köpte en fin sak till sin bror med sin lilla slant och hur vi hjälptes åt att slå in presenten. Inte en enda gång pratade han om vad han ville ha.

 

Det hände förresten en annan kul grej igår som jag glömde berätta. Vi satt vid matbordet och hade precis ätit klart när Stora Liten satt och tittade i glaset. Plöstligt så hör jag hur han bokstaverade vad som står i botten på glaset. I. K . E. A. Sedan hörde jag hur han stötte fram bostäverna i ett mer ljudande maner och förstår ganska snabbt vad som höll på att hända.  Han läste!!! 
Och jag vet inte hur jag ska tolka att första ordet råkade bli just IKEA men han är ju trots allt min son...

 

Imorgon hoppas jag att jag kan blända er med fantastiska bilder...

 

Godnatt till er alla från Fru Marmelad!