Fru Marmelads Julkalender. Lucka 13. Glöggparty
Detta kommer dessvärre inte bli ett långt inlägg för jag har en begynnande migrän. Heeeeelt självförvållat ska dock tillgäggas. Jag la nämligen LCHF på hyllan några timmar på eftermiddagen och totalfrossade i massa sockerstinna godsaker som jag dessutom sköljde ner med rejäla koppar av glögg.
Jag var hos min Lillebror på glöggmingel och det han lockade med var liksom alldeles för gott för att avstå. Jag har planerat detta avsteg i veckor, ja månader egentligen.
Min bror gör sedan många år tillbaka egen glögg och med egen glögg så menar jag inte att han köper en vinflaska och kokar ihop med kryddor.
Nä han gör det ordentligt från scratch med svagdricka, potatis, russin och massa annat i. Och detta påbörjas i höstas, långt innan någon annan (mer än jag) har ens börjat tänka på något åt julhållet.
Och varje år bjuder han typ alla han känner på ett glöggmingel där han dessutom har bakat och gjort flera sorters kakor och godis.
Detta gick ju så klart inte att missa och det kändes ju helt fel att gå dit och INTE dricka glögg, trots det höga sockerinnehållet. Det är ju lika korkat som att gå på vinprovning och inte smaka på vinet.
Så jag gick all in:
4 glas varma koppar glögg
1 Saffransbulle
1 bit mjuk pepparkaka
2 polkagrismaränger
7 (!) bitar fudge
2 pepparkakor med ost och rominlagd frukt
Så man skulle kunna säga att det här migränanfallet var väldigt planerat. Men åh vad jag njöt. Så gott. Så otroligt gott!
Men nu sitter jag här och mår skit.
Kallt var det att ta sig hem också. Satt på tåget och huttrade mig genom hela resan hem. Det är nackdelen med jul, att den utspelas vintertid. Visst är det mysigt med snö men kylan, den hade jag kunnat vara utan.
Medan jag satt där på tåget så steg det på en hypertatuerad kille med helrakat huvude som satte sig mitt emot mig. Och jag överdriver inte när jag säger att hela och verkligen hela han var täckt med tatueringar i diverse utföranden. Nu var han ju dock inte naken så jag kan ju egentligen inte säga nåt om hur det såg ut under kläderna men jag kan ana att även där stoltserade han med gaddningar.
Han verkade allmänt inte gilla folk för flera av tatueringarna hade budskapet som i princip gick ut på att hela det mänskliga släktet borde utrotas. Lite läskig såg han ut med inristningar till och med på ögonlocken (hate på ena och all på andra)
Jag försökte att inte titta men det är svåååårt när någon sitter preciiiiis mitt emot en. Det blir som att inte svära i kyrkan man gör det liksom bara av farten för man vet att man inte ska. Hans mörka ögon mötte mina några gånger och kände lite snabbt att hans tatueringar nog stämde med hans uppfattning om folk. Inget leende där inte...
Hur som helst så tog resan slut och jag rusade tacksamt ut från vagnen. Det var inte bara för att slippa den lätt tryckta stämningen utan även för att hinna in på ica och köpa frukost innan bussen hem skulle gå.
När jag kom ut från ica så förberedde jag mig med att ta fram busskortet och spatserade ner för rullbandet med kort i ena handen och frukostpåsen i den andra. Plötslig snubblade jag till och lyckas tappa busskortet. Och jag snubblade liksom till så häftigt att kortet flyger en bra bit och hamnar i mellarummet mellan åkbandets glasförsedda räcke och väggen. Ett mellanrum som är väldigt smalt. Men tillräckligt brett för att mitt kort skulle hitta sig en lagom stor plats att komma ner.
Jag tänkte inom mig: helvete! samtidigt som jag försökte lista ut hur jag skulle komma åt kortet.
Direkt försökte jag med att så smidigt och snabbt jag kunde att klättra upp på räcket för att se om det gick att få ner en arm och nå kortet. Det var dock inte det lättaste för att jag dels inte är så smidig och dels att räcket ju rörde på sig och jag åkte som med överkroppen medan benen stod still ( de stod på en liten avsats). Så jag fick verkligen kämpa med att hålla överkroppen i styr samtidigt som jag försökte koncentrera mig på att få ner armen i det trånga mellanrummet och spjärna med benen på avsatsen för att inte tappa fotfästet.
Det såg säkert kul ut när jag hängde där på det svarta räcket i min illröda utsvängda kappa och svarta basker och desperat ( och muttrande svärord) försökte komma åt mitt lilla blåa kort. Det verkade iallafall som att de som åkte förbi på bandet på väg ner mot garaget verkade tycka det.
Men det VAR inte kul. Jag kände lite panik för hur i helvete skulle jag komma hem? Och min telefon var dessutom helt urladdad så jag kunde inte ens ringa för att få skjuts hem.
Och medan jag hängde där på räcket och frenetiskt i ett sista försök sträckte armen ner (även om det var lönlöst) så såg jag i ögonvrån en bekant filur komma stolpande ner på bandet.
Japp, min tatuerade människohatande medresenär.
Och jag vet inte vad jag tänkte att han skulle göra (kanske putta ner mig eller nåt) men jag kände att jag både blev generad men även väldigt nervös.
Så därför var jag inte beredd på vad som hände sedan. Han stannade som till på bandet och frågade mig om jag behövde hjälp.
Och efter en nervös nickning från mig (jag verkade ha tappat talförmågan) så räckte han över sin påse med hämtmat till mig och klättrade upp på räcket (faktiskt väldigt smidig...betydligt smidigare än mig) och gjorde även han ett försök med att nå kortet. Vilket ju tyvärr inte gick för det var för långt ner även för hans tatuerade armar.
Men han gav sig inte. Vips drog han ur sugröret ur läsken han hade haft med sig (som jag stod och höll) och tog ur tuggummit han hade i munnen och kletade fast det på sugröret och gjorde ett nytt försök att sträcka sig ner. Och tro det eller ej men med hjälp av det kletiga tuggummit och sugrörets längd så räddande han mitt kort från avgrunden.
Och innan jag hann tänka på att tilltaget faktiskt var ganska äckligt så plockade han fram handsprit och nogrannt torkade av kortet innan han gav det till mig.
Vilken hjälte! Och snabbtänkt sådan också
Talförmågan hade tack och lov återkommit och jag tackade min nyfunna vän i alla ord jag kunde komma på. Och om jag inte missbedömde det helt så tror jag han blev lite generad...trots sitt tuffa yttre.
Så dagens läxa: bara för att man har hate all ingaddat på ögonlocken så betyder det inte att man är en hatfull person...
Nä nu tänkte jag slockna och låta migränmedicinen do its wonders
Kram till er alla!! /Fru Marmelad
