Redan vid uppstigningen så anade jag att denna dag skulle bjuda på strålande väder.  På den fortfarande djupblå himlen glimrade vackra stjärnor och längst bort mot skogen kunde man precis skymta en tunn, tunn månskära.  När jag sedan anlände till jobbet så hade solen precis letat sig upp mellan träddtoppar och höghus och liksom lyfte hela vår värld med sina strålar.

Ni som har läst flera av mina inlägg har kanske noterat att jag ibland har råkat stava fel eller har sluntit på tangenterna (heter det sluntit, låter märkligt…men låt vara). I början så gick jag in flera gånger och ändrade och fixade till det hela men jag har insett att det inte är lönt. Jag är ju inte perfektionist och har noll behov att vara det. Jag bjuder på det så att ingen får mindervärderskomplex. Men för alla eventuella perfektionister och ordpoliser så kan ni se detta som ypperligt tillfälle att öva på tålamod...jo jag vet det kliar i era fingrar att få rätta till det som är fel men aaaaaandas, räkna till 10 och säg högt:

 -"Det är bara felstavade ord. Det är bara felstavade ord. Världen går inte under".

Dock för er med gravt ordpoliseri så kan sista utvägen vara att skriva ut texterna och rätta med rödpennan. Helt ok.

Just detta att ta sina fel med lite humor får mig alltid att tänka på min högstadielärare i matte som kallades för Myran. Han var vithårig med bockskägg och luktade nån blandning mellan cigaretter och kaffe. Och varje gång han ertappades med att ha räknat fel så knep han ihop ögonen lite, lyfte fingret och sa med lite tillgjord röst:

-Aaaaah, jag skulle bara se om ni var med...

Varje gång under 3 års tid, vid minsta lilla fel, så sa han detta. Så ni förstår att det fastnade. Så varje gång jag numera ertappas med nåt fel så får jag sån lust att med Myran-röst säga samma sak. Nu är det väldigt få som skulle fatta skämtet så jag låter bli. Men oftast gör jag det i huvudet ändå...bara för att.

Lite då och då brukar jag roa mig att åka in själv till city och strosa runt, bara jag. Jag har alltid älskat känslan av storstaden. Höga hus, ljusskenet från affärer och myllret av folk.Så idag så åkte jag in efter jobbet. Förutom att just njuta lite av den lugnande kommersen så hade jag ett särskilt ärende, nämligen att köpa kaffe på Nespressobutiken. Åh Nespressobutiken är ett faschinerande ställe. Jag tänker alltid på juvelerarbutiken Tiffanys när jag kommer in där. Det osar av exklusivitet och lyx. Snygga färgkordninerade rader av kaffepaket och små montrar med stilrena kaffemaskiner och koppar. Sen får man alltid ta en gratis kopp kaffe också, längst in vid kaffebaren. Ja det är väldigt faschinerade ställe. Och gott kaffe har de också. Vårt förråd har dock varit slut ett tag och detta har inneburit att vi druckit halvtaskiga varianter i flera veckor. Så det var med en känsla av lite glädjerus som jag slurkade i mig gratiskoppen och sedan mascherade ut med inte mindre än 14 paket av Nespressokapslar. Så effekten av denna dagens del av utmaningen kommer alltså att vara länge.

 

Jag tog även lite tid för att kolla på kläder och var nämligen väldigt nyfiken på HMs-systerbutik COS som jag hade hört väldigt mycket om men faktiskt aldrig varit inne i. Bland annat så brukar min mamma köpa kläder där och prisar deras design och fantastiska snitt.

Men någon butik för Fru Marmelad var det dessvärre INTE. Åh jag kände mig precis som Änkegrevinnan i Downtown Abbey och 20-talsmodet. Ja jag kände hur tanten inom mig började kommentera i huvudet när jag stod med någon mojänggrej i metall, som jag först trodde hade gått sönder för den var liksom halv, tills jag insåg att det var ett armband som skulle se ut så. Jag kände och klämde på kläder med tofsar och hängande partier och kände mig väldigt omodern. För kläderna var säkert supersnygga men de där dova färgerna, raka snitten och grandiosa proportionerna som är så klädsamma på andra skulle endast förvandla mig till ett levande tält.

Ett tält med tofsar.

 

I den stunden saknade jag min syster något ofantligt. Min syster är nämligen fenomenal på att hitta nya stilar åt mig. Hon tar fram sådant som jag aldrig skulle plocka fram själv och som ofta blir favoritplaggen. Jag har svårt att hitta ur hjulspåren och kan behöva någon som knuffar till mig. Till exempel så var den en gammal pojkvän som envist hävdade att jag skulle passa så bra i rött medan jag först själv skakade på huvudet åt denna dumma idé. Och ni kan ju ana vem som vann den striden med tanke på att jag idag struttar runt i en röd kappa varje dag. Hursomhelst så blev det inga kläder idag men med mitt kaffe i högsta hugg så kände jag mig ändå väldigt nöjd när jag lämnade myllret.

Ha en bra kväll/Fru Marmelad