Idag har det varit tungt. Jag har inte orkat mer än vara. Jag har inte ens orkat lyssna ordentligt på allt som sagts till mig. Jag har hört orden men har inte orkat samla ihop innebörden av dem i mitt huvud.

 

Jag var inne i stan på ett ärende via jobbet och då slog det mig vad jag borde göra

Ända sedan min gymnasietid så har just på senhösten sökt tröst på ett ganska opretentiöst ställe, nämligen Åhléns julavdelning. Jag vet inte varför men alla härliga kulor i olika färger, julgransfigurer och tomteformade ljus har en lugnande effekt på mig. Det glittrar, glimmar och blänker och likt en skata så dras jag till all grannlåt.

Jag behöver inte handla något bara strosa runt och pilla lite så brukar det kännas en smula bättre.

 

Detta var något som startade en tung dag i november 1995. Jag och min vän, som kallades för Gabban, gick i 2.an på gymnasiet.

Idag må jag vara en ganska positiv och gladlynt människa.

Det var jag inte då.

Inte Gabban heller.

Vi var bittra. Så där typiskt tonårings nattsvart-skriva tunga-dikter-bittra som bara 2 gymnasiestudenter i en småstad kan vara. Och november gjorde ju knappast saken bättre. Vi hade den aktuella dagen precis avslutat en lektion om räta linjen. En lektion som de bittra tonåringarna bara kände bittert förakt inför. För logik och matematik passade oss naturligtvis inte, det var för...ja logiskt.

Vi beslutade att ta vår tillflykt till en av caféerna inne i stan som låg ett stenkast bort för att sitta och pimpla i oss kaffe och prata om vår tungsinthet. På vägen dit så hade Gabban dock ett ärende till Åhléns så vi gled in i varuhuset. Där hade de precis packat upp julsakerna som blänkte ikapp med varandra. Och vi började direkt med att klaga över att det tydligen redan var dags att börja ha julångest, när det slog oss att vi inte kände någon ångest. För där bland tingel-tangel i form av färgglada julkulor och prydnader i form av skridskor, ugglor och renar så kände vi oss konstigt nog ganska småmysiga och lyckliga. Vi de nattsvarta bittra tonåringarna blev lugnade av julpynt. Lika märkligt som att vissa med adhd blir lugna av amfetamin men så var det bara.

Och så har det förblivit. Iallafall för mig. Jag har ingen kontakt med Gabban men jag hoppas att även hon fått behålla denna förmåga och att hon precis som jag blivit av med den bittra sidan.

 

Så idag, denna mörka och tunga dag så tog jag mig alltså till Åhléns vid Odenplan och njöt en lång stund av alla vackra julsaker. Det behövdes må ni tro. Jag köpte inget för det är inte det som är poängen. De är liksom vackrast där tillsammans och kommer inte alls till sin rätt på samma sätt där hemma.