Just nu är det mycket. Lite för mycket. Sen en tid så har stressen legat som stinkande dimma inom mig och jag känner att jag behöver varva ner. Stress för mig är som kryptonit för Stålmannen. Mina superkrafter är just nu därför under dålig influens.

 

Tåget hem var dessutom försenat idag så jag missade bussen till Stora Litens skola med en minut och nästa skulle inte gå förrän 20 minuter senare och skulle dessutom ta en längre omväg.

Hade jag varit mig själv hade jag nog ryckt på axlarna och lugnt ringt till skola och dagis och förklarat läget men inte idag. Ni vet när man är väldigt trött så kan minsta lilla få en att börja tokgrina utan att det står i proportion till det som hänt. Så jag ringde till maken och stortjöt (så där riktigt snörvlande och hulkande) så att alla på busstorget säkert trodde jag blivit dumpad, fått sparken eller något annat livsomvälvande. 

Jag är dessutom liiiite dramatisk av mig så när jag är ledsen, arg eller glad så märks det. Och idag märkte hela stationen att Fru Marmelad var väääääldigt ledsen att bussen åkt i från henne. Och jag bjuder på det....för sen kändes det bättre 

 

Stora Liten blev dessutom sjukt besviken att han inte fick gå över till avlämningsvdelningen (där han aldrig varit på kvällstid, bara på morgonen) Så han tyckte att jag kunde missa bussen någon mer gång.

Lilla Liten däremot, låg och blocksov i en soffa när jag kom inrusade, säkerligen trött efter något bus som genomförts under dagen...(jag vågade dock inte fråga fröknarna...).

 

Väl hemma så tog jag  en dusch. Såklart.

Och lyssnade på julmusik och dansade Drakdansen (fast inte till julmusiken ska tilläggas)

Och sedan satt jag nära mina fantastiska UnderBarn och tittade på Labyrint. 

För er utan barn så kan jag berätta att det handlar om knasig uppfinnare som bor under vattnet med en massa slajm och utmanar alla världens barn att tävla i hans labyrint mot hans tokiga uppfinningar..Våra kids älskar detta program. även om Lilla Liten tycker uppfinnaren är är skitläskig

 

Vad fint det är med dessa UnderBarn. De är motgiftet mot kryptoniten. De är antistressen för mig personifierade. Ni tror jag skojar men till och med i deras mest trotsiga stunder så är de det. För mer här och nu än när man försöker resonera med en 6-åring inne på ica om varför man inte ska köpa Turtels-kakor det finns ju inte. Man har noll tanke på något annat. Och det är konstigt nog fantastiskt avslappnande. Sen är ju jag Supermamman så det kanske inte är så förvånande trots allt...

 

En annan sak som är otroligt avslappnande det är att pyssla. Så medan ungarna fortsatte titta på något program så gick jag upp och satte mig och började slå in klapparna til adventkalenderna. Jag tror jag nämnt att jag köpt fina kalendrar med fack på HM home som ska fyllas med lite smått och gott.

 

För någon dag sedan så fick jag frågan om jag var sådan där mamma så gav mina barn individuellt inslagna adventklappar. Jag vet att för vissa så kanske det är pretentiöst. Och jag visste inte vad jag skulle svara mer än ja jag är sådan mamma.

Eller egentligen inte heller det.

Jag är sådan människa

För så här är det, att för vissa är detta sjukt jobbigt och orsakar stressknottror på huden på bara tanken att fixa en paketkalender. Medan det för mig drar ner min stressnivå nåt helt otroligt att få sitta och slå in små presenter. Jag gillar hela grejen, att planera, gå och småleta efter kul saker och att sedan slå in dem i vackra paket.

Alla gör inte det, hon som frågade gjorde nog inte det. Och det är ok.

Man ska göra det som är bra för en själv.

Men för mig är det inget måste utan det är ett nöje.

Jag tar det lite pö om pö. Och ikväll var det en bra kväll att slå in några stycken paket. Jag känner att den smetiga dimman börjat skingras och det gör mig glad. Tänk vad lite pyssel och snosande med UnderBarn kan åstadkomma...