30 dagar har november. Dag 19 Friends.
Regnet har fallit tungt idag från blyertsgrå skyar. På nyheterna så blir vi upplysta om att terrorn bankar på Sveriges dörr. Det är mörkt nu och det är väldigt tungt nu.
Idag tog jag därför fram det tunga artilleriet.
Friends.
Världens bästa tv-serie. Alla kategorier. De som har skapat serien borde få något form av nobels fredspris eller dylikt.
Livet kan inte vara tungt när man har sällskap av gänget från Central Perk. Jag skrattar så att jag får ont i magen och för en stund så försvinner det tunga, det hårda och det grå. För varje klockren replik som levereras så suddas minnet av vad det var som kändes jobbigt.
Till exempel för 15 år sedan så gick jag igenom en mycket tuff separation och var minst sagt under isen. Den första tiden efter att det tagit slut så hasade jag runt i yogurtfläckig morgonrock, hade galet hår som frenetiskt stod ut på en sida och låg helt platt på andra, ögonen var upp-puffade efter sömlöshet och av allt gråtande. Jag såg ut som jag hittat in från parkbänken. Allt påminde mig om exet och allt fick mig att börja störtgråta, alltifrån bilder (inte så konstigt) till synen av en back läsk (lite mer konstigt för att vi bara hade köpt en back en enda gång men så nere var jag...)
Vad tror ni fick mig på banan?
Japp, Friends.
Jag satt i vår källaren med persiennerna nere och såg alla säsonger på raken. Jag pausade endast för att gå på toaletten och för att gå och fylla på ostbågskålen (enda jag åt).
Men för varje sarkasm som Chandler levererade, för varje nytt ord som Phoebe diktade upp och för varje Oh MY GOD så kravlade jag sakta men säkert ut ur hålet. Håret blev normalt, ostbågarna byttes ut mot mer stadig föda och den yogurtfläckiga morgonrocken fick läggas i tvätten.
Vänner kan man ju titta på närsomhelst och hur många gånger som helst. Serien är som choklad, man tröttnar aldrig.
Dessutom så kan man relatera allt som händer en i livet till någon episod ur detta eminenta program. Hur många gånger har man inte påbörjat en förklaring eller resonemang med ett citat från någon av vännerna. Det är som att all visdom finns samlad i en härlig mix av sit com-repliker.
Så eftersom november fullkomlig öste ner utanför så satte jag mig framför Netflix efter jobbet och plöjde igenom några avsnitt och även om det är hur många år sedan sista avsnittet sändes så är serien fortfarande så bra. Som sagt, det är svårt att vara nere med gänget från Central Perk.
Och det är samma med mina riktiga vänner (för ja jag förstår att Chandler och co inte är riktiga, oroa er inte..)
För det är de som finns när jag kravlat ur morgonrocken och slängt ostbågarna...
Jag är ledig imorgon så idag är det som Fredag. Fina maken åkte och köpte indisk mat och en flaska vin. Indisk mat får mig outsökt att tänka på vännen som jag var i London med. Hon älskar indisk mat precis som jag och under vår lilla weekend så åt vi indiskt inte mindre än 3 gånger (sista dagen åt vi det både lucnh och middag). Hon åt LCHF precis som jag och vi orskakade en del förvirring på de restauranger vi var på när varken ville ha ris eller bröd till vår mat. Servitörerna gav oss stora skeptiska blickar och försökte flera gånger med
-you can take just little...you can share.
Till slut fick de resignera för vi ville verkligen inte ha ris. Inte mycket. Inte lite. And no bread. (nya chockade blickar) That´s right, no bread and no rice.
Resignationen hindrade dem dock inte att viska till varandra och ge oss nyfikna blickar. Sista tillfället så kom en man ur personalen fram och frågade lite försiktigt -where exactly are you from? och det kändes lite som att han förväntade sig svaret -Outer space.
Ha det gott /Fru Marmelad
