30 dagar har november. Dag 27. Anti-jante
Fredagsmorgon och Supermamman back in charge.
Och gissa om vi hade en riktig mysmorgon. We went all in...Tända ljus, kläder på elementet och saffransbullar med julmusik i bakgrunden. 2 UnderBarn och en Supermamma under en ugglefilt.
Åh nu är det inte långt kvar tills denna månad är över och Fru Marmelad har klarat sin Novemberchallenge. 3 dagar kvar och sedan glider jag in i mål.
Gissa vad som rök först på Lilla Litens Lussebulle....
För typ 1,5 vecka sedan så dök det upp en jättegigantisk julgransfot på den gröna plätten utanför jobbet. Jag har sneglat på den när jag passerat förbi och undrat längtansfullt när det ska hända något. Och så plötsligt igår så tornade det upp en ståtlig gran när jag kom traskande vid lunchtid. Och synen gjorde att jag plötsligt blev påmind om en jul i min hemstad då landskapsarkitekten tyckte att det skulle vara piffigt med en julboll istället för en riktig gran. Så stället för en tindrande gran så ställdes det upp en boll gjort av hönsnät (eller var till och med flera bollar...). I nätet så petades det i ljusslingor. Detta delade staden i två läger. De som tyckte att detta vara innovativt och roligt och de som tyckte att det var ett förskräckligt tilltag på en gammal och fin jultradition. Gissa vilket läger som Fru Marmelad tillhörde...
Lite kuriosa om dessa bollar var att de sedan återanvändes som påskbollar några månader senare och hade då istället mängder med fjädrar instuckna i hönsnätet. Detta fick en att på något sätt uppskatta julbollarna en aningens mer...de såg iallafall inte ut som de dekorerats av dagisbarn...
Hursomhelst så idag när jag kom så klängde en man på en stege medan en annan förväntansfullt tittade upp mot trädet. Jag stannade till och hoppades att få vara med när ljusen tändes. Och som på beställning så blixtrade det till och där stod granen i full belysning. Det kändes som att Julen flirtade lite med mig, som en liten kärlekshälsning bara till mig.
Åh mer kärlek skulle det bli
När jag kom hem idag så låg ett vitt paket i min brevlåda och jag tänkte först att det var någon som skickat en födelsedagspresent till Stora Liten för han fyller ju år snart (och det brukar komma lite paket vid den här tiden) Men när jag står där vid kökbordet och sprättade upp kuvertet så insåg jag att det var till mig.
Till lilla mig från en av de fina vännerna som skulle kommit förra lördagen på middagen (som avbokades) Hon skickade lite godis, en bok och en handskriven lapp som en "tänkerpådig"-gåva.
Jag är väldigt svag för sådana här gester och blev med ens alldeles varm inombords. Det fina i att någon (och en fantastisk någon) tänkt på mig, lagt tid från sin vardag och fixat fina presenter, ja jag blir så glad. Så innerligt och äkta glad.
Något som alla vuxna säger till barn är att det viktiga är att vara sig själv.
Men att helt och hållet vara sig själv är i regel att sticka ut på olika sätt. Och att sticka ut är inte lätt. Att sticka ut i Sverige är verkligen inte lätt. Och de flesta av oss lägger dessutom ganska mycket tid på att begränsa oss själva och vår omgivning för att inte vi eller eller någon annan ska sticka ut. Vi bör t.ex inte tycka att det vi gör är nåt särskilt och tycker ofta därför inte heller om när andra människor försöker vara särskilda eller trivs med sitt liv.
När någon till exempel säger tack för nån ovärdelig hjälp så är vi snabba på att säga att -äsch, det var så lite så! fastän vi kanske offrat en hel semesterdag för att hjälpa till. Och när någon gravid längtande kommenterar att det ska bli härligt med det lilla nyfödda barnet så kommer en kör av bittra röster - ja grattis till år av sömnlöshet, kalla luncher och 5-minutersduschar som egentid.
Jantelagen smyger sig in i vår vardag och i vårt förhållningssätt både till oss själva och till andra och sänker oss ner i en dy av självförakt, missunnsamhet och avundsjuka. Det värsta är att alla kan vara en del av detta nedsänkande beteendet..du, jag, din mamma, din bästis, chefen, kollegan eller hela facebook.
Nu kliar ni er i huvudet och tänker, hallååå Fru marmelad....detta ska väl vara en peppblogg och detta är väldigt deprimerande. Och ja Jantelagen ÄR deprimerande och nedslående och supertrist.
Och därför är det så härligt att ha er en massa anti-jantare som läsare. Som kommer med uppmuntrande kommentarer, som berättar att ni gillar att läsa det jag skriver, att mina texter utgör en del av er mysstund på dagen. De flesta kommentarerna har kommit via Facebook och via mail så alla läsare har kanske inte tagit del av dem men ni ska veta hur ni lyfter mig.
Sträck på er där i soffan, bussen eller var ni nu befinner er. Ni är en del av Anti-jante och ni gör skillnad.(ojoj nu börjar det nästan bli lite torgmöte...and I like it)
NI är min vardagspepp för dagen. Jag gör ett aktivt val att lyssna på er istället för inre och yttre röster som påpekar att jag inte duger, att jag är fel eller nåt annat elaksinnat.
En annan som verkligen är anti-jante är en man som heter Tomas Gunnarsson. Jag hade nöjet att få se hans förelsning om att Överlista Jante för några år sedan. Och han fick mig verkligen att tänka till över hur jag låter jante-beteendet få emellanåt (och helt omedvetet) genomsyra hur jag är mot mig själv och mot andra.
Han är ute på turne just nu och jag kan verkligen verkligen verkligen rekommendera hans föreläsning. Han är rolig och slår huvudet på spiken. Om ni inte orkar/hinner/har råd med en föreläsning så är det näst bästa att läsa hans bok. Jag tar fram den ibland och med nickanden igenkännanden påminns om hur jag kan göra annorlunda för att lyfta mig själv och andra.
Jag har förresten fått en orolig fråga om bloggen släcks på måndag?
Och jag kan glädja er att nix pix. Fru Marmelad lives on and on and on.
Då förvandlas bloggen till en härlig underbar Julstudio med mig som julvärd.
Trevlig fredag till alla mina läsare/ Fru Marmelad
URL: http://emblasofia.blogg.se
Mums med lussebullar :)