Dag 4 på denna utmaning. Och nog känns det som att det fungerar. Det grå bekommer mig inte riktigt.

 

Och morgonens bussincident gjorde mig dessutom ännu mer benägen att tro att det verkligen fungerar.

Jag och stora Liten brukar åka buss från vår busshållplats till skolan. Det är ju bara en hållplats men som bussförarfru så måste man ju stödja makens företag så ofta man kan elller hur...

 

Vanligtvis så brukar vi vara ute i god tid men idag så kom vi iväg lite sent så fick vi  springa den sista biten upp för backen för att hinna med.

Jag hatar att springa. och när jag säger att jag hatar att springa så menar jag verkligen att jag h a t a r att springa. Jag springer bara när jag är djupt olycklig eller om jag blir jagad av något läskigt t.ex vildsvin eller galet psycho.

Jag kan även tänka mig att springa om jag har riktigt riktigt riktigt bråttom. Men jag har svurit att aldrig bli sån som springer efter bussar eller tunnelbanan. Men säg det till min son. Han har inte alls samma filosofi. För det första så gillar han att springa, han är som värsta Forrest Gump och för det andra så verkar det vara hans favoritutmaning att hinna med bussar som nästan lämnat busshållplatsen. Så när bussen imorse sladdade in mot vår hållplats så for han med rasande fart iväg uppför backen med jackan fladdrande likt en mantel bakom sig

-Vi hinner mamma, vi hinner! skrek han entusiastiskt

 

Och trots att jag inte var lika överygad så var det bara att hänga på. För man blir inte Supermamma genom att låta sina ungar hamna själva på bussar med massa okänt folk (det är så man blir mamma med barn på LVU...)

Och på något sätt så drog jag med i känslan av att 1. vi hann med bussen, 2 jag blev knappt anfådd av tokspringandet så att jag glömde bort att trycka på stoppsignalen. Till mitt försvar så brukar det aldrig vara jag som trycker. Jag har råkat göra det en gång och jag skapade stort trauma hos bägge mina barn. För evigt om man ska tro Lilla Liten. Men jag brukar åtminstone komma ihåg att nästan trycka innan någon av kidsen skrikande protesterar att de vill göra det.

Idag glömde både jag och Stora Liten. Och vi såg lika korkade ut när bussen utan att ens sakta in passerade skolans hållplats. Och naturligtvis så var det oändligt långt mellan hållplatserna. Bussturen kändes som en evighet och eftersom det inte skulle gå en buss åt andra hållet på minst en timme så var det bara att traska.

Och det konstiga var att fastän jag säkert skulle bli väldigt sen till jobbet så bekom det mig inte. Vanliga November-jag skulle ha svurit många fula ord och dessutom lagt ytterligare ett argument i min portfölj på varför springa är helt onödigt. Men istället hör jag mig själv säga

-Det gör inget. Det här löser vi.

Stora Liten var dock inte lika övertygad. Han utbrast melodramatiskt att nu skulle han missa samling, fruktstund, lunch och kanske tom mellis. Hans bruna stora ögon producerade nästan en blankande tår.

Mitt nya Novemberlugn höll sig dock kvar och jag började tycka att promenaden var ganska mysig. Knastrande grus, gatlampornas lugna sken och Stora Litens lilla hand i min. 

Vi kom fram till slut och Stora Liten missade varken frukt eller nåt annat (såklart inte eftersom kl var 7...men i hans värld så var det nära ögat)

Jag kom också fram och missen med bussen störde mig inte alls. Väldigt anmärkningsvärt

 

Idag har jag äntligen fått städa bort alla halloween-pynt. Ska ärligt säga att jag inte precis älskar döskallar, blinkande pumpor, spindelnät och fladdermöss som inredning. De är skitfula egentligen. Jag ställer fram dem enbart för barnens skull (I know, snacka om att satta barnens behov i främsta rummet..I am a fabulous mom..) 

Och nu har de ialla fall tjänat ut sin roll för iår idag packades de bort...förutom mitt söta lilla spöke som får hänga med några dagar till.

 

 

Som efterrätt så vispade jag och UnderBarnen ihop hemmagjord nyponsoppa. Det är så enkelt och det ju så gott. Plus att den är proppad med c-vitamin. ...vilket inte är så fel nu i förkylningstider.

Så detta fick bli denna dags vardagspepp. Varm och ljuvlig nyponsoppa med vaniljgrädde till...den lade sig som varm bomull i själen... so mission accomplished