Stora Liten var inte på bästa humöret på vägen hem. Kan ha något att göra med att jag sa nej att ta med värsta stora stocken med sig hem. Han tyckte efter detta att inget var kul vilket han även sa väldigt ofta och gärna med att samtidigt hårt stampa till i marken. Mina patetiska försök till att hitta en ersättningspinne möttes med ett föraktfull fnysande.

Och jag förstår honom på sätt och vis. Tänk själva när man hittat något fantastiskt som man gärna vill ha, t.ex biljetter till  Winnerbäck eller Kent och istället erbjuds typ Carola-biljetter (sorry Carola men det var väl knappast en hemlighet...). Kan man känna sig annat än missförstådd och förloämpad?!

 

Den kränkta känslan höll i sig hela vägen till dagis, under de långa minuter som jag kämpade med att få Lilla Liten att hålla med om att jackan ska vara på när man går ut och sedan hela vägen hem (där Lilla Liten kämpade med att få mig att hålla med om att jackan ska vara av)

Middagen åts sedan under viss protest och med tydligt förmedlad reservation om att det var varken gott eller kul. Det var inte förrän det var dags för drakdansen som jag kunde ana att jag blivit något så när förlåten.

Nu undrar ni, drakdansen?

Det är ingen Yoga eller liknande utan helt enkelt avslutningen på ett av programmen på Barnkanalen. Huvudpersonen är en stor grön drake som säger bollibo i olika tonlägen istället för att prata i meningar. Och i slutet av detta så dansar han och hans programledarkollegor en dans.

Och vi med. Med rörelser, framför tvn...Vi sjunger givetvis med i sången.

Ja skratta ni men vi tar der djupt seriöst. Stora Liten sitter beredd vid tvn och när det börjar bli dags så gastar han över hela huset

-Mammmmaaaaa nu kommer drakdansen snart!!!!

Och jag förväntas att kasta allt jag har för händer och komma störtandes. Och vet ni vad, det gör jag också. För jag är Supermamman...och det är ju faktiskt Drakdansen...