Avslut och början.
Förlåååååt!
Ja, jag vet att det inte blev något inlägg igår men det hanns verkligen inte med. Jag hade tänkt att skriva innan vi gav oss iväg till vännerna men tiden rann bara iväg.
Jag kokade ytterligare en marmelad till ostbrickan, en gammal hederlig Hallon och vaniljmarmelad som passar utmärkt till både ost som på en god scones. Eftersom jag hade två stycken ganska söta och kryddstarka marmelader så tyckte jag att det var bra att balansera upp det med en syrlig och mer klassisk variant.
Jag misstänker att jag inte lagt ut receptet även om jag gjort flertalet gånger under hösten. Den här marmeladen/sylten är en av de som jag gör mest och vi har nästan alltid en burk stående i kylen.
Den är väldigt enkel och kräver otroligt lite insats, helst när man betänker hur slutresultatet blir.
Den här sylten passar även väldigt bra att göra syltgrottor på och även att ha som fyllning i tårta eller till pannkaka och våfflor.
Fru Marmelads klassiska Hallonmarmelad
1 kg hallon (går alldeles utmärkt med frysta)
½ kg syltsocker
1 tsk vaniljpulver.
Lägg hallonen i en stor kastrull och häll syltsockret i.
Rör om ordentligt så att hallon och socker blandar sig väl.
Det är lätt hänt att sockret fastnar på bottnen och blir då lätt bränt.
Koka upp, rör ner vaniljpulvret och låt koka i ca 5minuter.
Låt svalna och häll sedan upp i torra och rena burkar.
Gårdagskvällen var precis så som en bra nyårsafton ska vara. God mat, gott sällskap och lite sprak och färgprakt på himlen.
Nyår är egentligen inte min högtid, kanske för att jag är en sådan kvällstrött person och ofta känner mig helt slut innan själva huvudpoängen med kvällen har inträffat. Man förväntas vara social långt in på småtimmarna och har haft flera nyårsaftnar där jag velat lämna in handduken redan kl 21.30.
Sedan involverar ju firandet att stå ute i snålblåst i tunna finkläder och dricka kall dricka. Och det är dessvärre inte riktigt min favoritsysselsättning.
Men som sagt gårdagskvällen blev väldigt fin och det var mycket tack vare det fina sällskapet. Vänner som man bara är med, vänner som suddar ut gränsen mellan vän och familj. Vänner man är så otroligt tacksam för. Som svarar med ett glädjetjut när något bra händer en och med samma äkta känsla gråter när något dåligt har inträffat. Jag hoppas ni alla därute vet vad jag menar. För alla behöver sådana vänner.
De hade dessutom ordnat en fantastisk middag som avslutade 2015 i bravur och stil.
Som förrätt åt de en Toast skagen medan jag en Lchf-variant med avocado:
Huvudrätten var oxfilé med pepparsås och sallad. Köttet var stekt till perfektion och fullkomligt smälte i munnen.
Till sist så serverades hemgjord Creme Brulé. Och nu ska jag vara ärlig, jag var bara tvuuuuungen att äta. Ja jag vet att den här efterrätten inte är i närheten av LCHF men den så så ljuvlig ut. Så jag avlsutade 2015 med ett avsteg och fick därför börja 2016 med migrän.
Men det var det värt.
Och till sist så fick min ostbricka göra entré.
Japp och nu har då 2016 börjat.
Vi sov ju över och åkte inte hem förrän på eftermiddagen så vi startade det här året i samma mysiga stil som förra avslutades.
Så jag kan glädja er alla att jag redan börjat att infria första önskningen för detta år, den involverade ju att umgås mer med mina vänner.
Efter hemgången så har jag och barnen i princip gjort ingenting. Vi har legat i sängen och glott på tv. Min mest produktiva stund var när jag gjorde ugnspannkaka som dock blev väldigt mystisk. Jag har ingen aning vad som hände men den blev helt platt (ingen månlandskap här inte) knaprig i botten och på utsidan och som en kletig seg massa däremellan. Eftersom den verkade vara oätlig så ringde jag maken om att han skulle ta med sig lite pizza till barnen så skulle jag försöka stävja deras hunger med yougurt till dess.
Men tro det eller ej, Stora Liten vågade testa en bit och fullkomligt älskade den kletiga pannkakan. Ihop med hallonmarmeladen så visade det sig att detta var en hit och han åt 2 fulla portioner. Lilla Liten var skeptisk först men vågade även han och slurpade i sig en rejäl bit han med.
Så ingen pizza behövde inköpas och min status som Supermamma var intakt. Lilla Liten klappade lite på min arm, lade huvudet på sned och sa
-mamma, du är väldigt bra på att misslyckas. Du är det mamma. Det blir väldigt gott då.
Så fram för fler misslyckanden i köket då.
Som jag skrev i förrgår så har jag tänkt att fortsätta med min novemberutmaning, nämligen att hitta en peppig eller mysig sak varje dag för att förgylla och lyfta vardagen med. Julen är snart helt över och det brukar alltid lämna ett tomrum i mig. Precis som novembermörkret inte skulle få dra med sig mig ner så kommer jag lika intesivt vägra att låta januari-tristessen få grepp om mig.
I present av vännen som jag var hos igår så fick jag ett ljuvligt doftljus med en intensiv orange färg med doft av madarin och koriander.
Jag tände det för en stund sedan och gjorde lite ostpuffar av en briesnutt jag hade i kylen. Överst så klickade jag lite av min ljuvliga pumpamarmelad (som även den är en av mina lyckade misslyckanden)
Nu sitter jag här och låter kvällen sakta passera. Jag ska titta på ett avsnitt av downtown abbey på netflix och bara njuta.
Jag hoppas er start på det här året har varit lika fin som min.
Ha det gott därute/ Fru Marmelad
