Hallonshake ala LCHF
Det blev inte storhandling idag heller utan jag smet bara in på affären i centrum på vägen hem och köpte lite smått och gott.
Precis när man kommer in så har affären en stor och fin grönsaks och fruktavdelning som man måste passera för att komma vidare.
Till min glädje så såg jag att de hade extrapris på lime och tänkte att jag skulle plocka på mig några (för att ha på jobbet och lyxa upp mitt annars supertråkiga vatten). Min glädje skulle dok inom kort grusas.
Platsen där limefrukterna låg var full med vackra och gröna limes och jag började att ta några och la i en påse. Jag valde noga ut de största frukterna jag kunde hitta för det var väldigt stor skillnad i storlek på dem och snål som jag var så ville jag ha mest valuta för pengarna. Men när jag tog en av frukterna så orsakade det ett mindre limeskred och 2 av frukterna dunsade ner på golvet, resten av dem stoppade jag upp med min väska. Som den gode samhällsmedborgare som jag är så plockade jag natuurligtvis upp de som trillat men limefrukterna var tydligen på rymningsstigen för jag hade knappt hunnit lägga tillbaka dem förrän två andra tog varsitt skutt ner på golvet. Den ena rullade dessutom lite under själva fruktdisken. För att slutföra min goda samhällsplikt så hade jag alltså inget annat val än att gå ner på golvet och kräla för att komma åt rymlingen. Inte kände jag mig smidig precis. Och jag fick faktiskt kämpa för att komma åt den förbenade frukten. Men skam den som ger sig
Jag hade precis nått limefrukten och var på väg upp från det småskitiga golvet när något hårt dunsade till i mitt huvud, och så ytterligare nått swichade förbi mig. Innan jag visste ordet av så fullkomligt vräkte det ner ett grönt regn av frukter på mig.
Alla limefrukterna hade tydligen bestämt sig för att rymma.
Samtidigt.
Flera av dem dunsade i mitt huvud innan de tog sin tillflykt ut på hela golvet. Eftersom jag var i lite hukande ställning så tappade jag dessutom balansen av förvåning och trillade därför omkull ner på det limebeklädda golvet (som om limeregn liksom inte räckte för att förödmjuka mig).
Affären var naturligtvis full med folk.
Sjävklart.
För vad är förödmjukelse utan publik?
Så återigen så fick Fru marmelad bjuda på en liten show.
Kul.
Jättekul.
Folk stannade upp och stirrade på mig som låg där i ett hav bland de illgröna limefrukterna.
De flesta med ett småleende på läpparna, några hade dock ett medlidsamt uttryck. Säkert sådana som även de brukade bjuda på pinsamma shower.
I ögonvrån så såg jag två i personalen komma springande och jag berattade skamset och blossande röd i ansiktet för dem vad som hade hänt.
Hade detta varit i USA så hade jag kanske kunnat gorma och hotat att stämma affären för lime-attack men eftersom jag nu befann mig i Sverige så bad jag istället om ursäkt.
Jag frågade även om de ville ha hjälp.
Det ville de inte. De tyckte kanske att jag hjälpt till nog för idag.
Som tröst efter denna pinsamma händelse så tyckte jag att jag var värd något gott. Så jag köpt mig lite extra grädde och en påse frysta hallon.
Väl hemma så vispade jag upp grädden och lät en rejäl näve med hallon få vispas med mot slutet.
Resultatet blev en len, krämig och frisk hallonshake ala LCHF som även Underbarnen fick smaka på.
Ungarna fullkomligt svepte i sig sina glas medan jag tog lite mer tid på mig att få njuta av allt det goda.
Imorgon så är det torsdag och det är åter jag som lämnar Underbarnen på dagis och skola. De har redan nu kommit med sång-önskemål för promenaden.
Lilla Liten: Vad du är söt, min kära lilla ponny
Stora Liten: Midnatt råder (alla verser, med rörelser)
Så jag som inte kan ens en hel vers med midnatt råder har alltså lite pluggning att göra innan morgonen kommer.
Torsdagar även en speciell morgon för Lilla Liten som då har Mysmorgon med Marie.
Marie är den fröken som brukar öppna på torsdagar och är pedagogen som han hade på sin förra avdelning. På den tiden så brukade han dock knorra och morra åt henne på morgonen (eftersom hon då ju ingick i de vuxna som fanns med på hans trotslista) men nu som en äldre och visare herre så har han lärt sig att uppskatta hennes värde. Han riktigt skiner upp när man meddelar att det är Torsdag.
Han tar alltid med sig en frukt som han sitter och namskar med Marie och han brukar oftast vara så nöjd att han har noll behov av avskedcermonin vid dörren som vi annars alltid har.
Jag minns själv hur stark kärleken till sina dagisfröknar kan vara. När jag var liten så gick jag på ett dagis i Oskarshamn som hette Sidensvansen. Jag minns den här tiden väldigt väl för jag trivdes så otroligt bra där.
På Sidensvansen så jobbade en kvinna som hette Gertie (eller nåt liknade) Åh jag avgudade henne och minns så sorgen när jag fick veta att hon skulle sluta.
Av någon anledning så var jag borta när hon jobbade sista dagen för jag minns hur förtvivlad jag var att jag inte fick chansen att säga hej då.
Fint nog så fångades detta upp av mina föräldrar som faktiskt skjutsade mig hem till henne så att jag kunde få säga hej då. Jag hade gjort ett halsband till henne som avskedspresent.
Detta minne bär jag med mig ända sedan dess. Och med glädje så kan jag alltså se att även mina barn har samma slags kärlek till sina fröknar och pedagoger.
Ha en trevlig onsdagkväll/ Fru Marmelad
