Åh vad jag fullkomligt älskar helgerna som vi alla är lediga tillsammans. Även om det är väldigt kul att hitta på saker så är det minst lika njutbart att bara vara hemma. 

Idag har vi på riktigt slöat och slöat och slöööööat. Maken har tittat på amerikansk fotboll medan jag tittade på de sista avsnitten av Vänner. Och stortjöt ska tilläggas.

I sista avsnittet så grät jag inte bara en gång utan 4 gånger. Nu tänker några att men inte kan man väl gråta till en tv-serie (dessutom en sitcom) Jo då går alldeles utmärkt men så är jag även en riktig blödig människa.

Och jag kan ju inte ens skylla på Underbarnen (även om det blivit så mycket värre sedan de kom) för jag har alltid varit en väldigt känslosam människa. Jag kan lätt börja spontangråta genom att bara tänka på sekvensen i Lejonkungen där pappan dör och ni vet lille Simba försöker väcka honom. Hur han kryper under sin pappas livlösa tass. Japp, en tecknad film och jag behöver inte ens se den, det räcker med att tänka på den. Något annat som jag kan börja toktjuta av är den där gamla barnssången I en sal på Lasarettet om en lungsjuk liten flicka som drömmer om att få komma hem till mor och i ett års tid frågar doktorn om hon får komma hem. Doktorn svarar hela tiden nej och säger att till våren/sommaren/hösten får du nog. I sista versen så faller snöflingor på den lilla flickans grav....och här börjar tårarna spruta....

Vissa av er skakar på huvudet medan andra minsann nog nickar instämmande. För jag vet att jag inte är ensam.

 

Jag minns när jag bodde uppe i norrland och jag och min kompis C ( ni vet hon som jag var i London med) följde Cold Feet ( en serie som gick i slutet av 90-talet och början av 00-talet) som handlar om några par i 30-års åldern och deras liv med kärleken, jobb och allt därimellan. Fantastisk serie! 

Tills en av huvdkaraktärerna dör. Plötsligt och oväntat.

Jag lovar jag ska inte avslöja vem, om det finns någon som vill se serien och av någon outgrundlig anledning inte sett den.

Min vän C såg avsnittet före mig och ringde helt förtvivlad till mig (som satt på en förfest med många andra )och grät i telefonen att -X är död, X är död.

Jag kom liksom av mig av detta förfärliga dödsbud och då glömde bort att jag var bland folk och utbrast - Va, är hen död!!!! 

Jag förstod ju precis vem hon menade och tyckte det var lika förskräckligt som hon.

Festen stannade med ens upp och alla tittade undrande och chockat på mig.

Plötsliga utbristningar om döden har tydligen den effekten.

Så när jag la på luren så kastade de sig över mig och frågade oroligt vad som hade hänt och vem som var död.

Jag var fortafarande lite omtumlad ( eller kan jag snälla få skylla på att jag druckit ett glas vin) så jag tyckte det inte ens var skämmigt att erkänna att det var X i Kalla Fötter som dött. 

Behöver jag tillägga att väldigt få kunde förstå min sorg....ja förutom C då förstås men hon var ju dessvärre inte där.

 

På tal om sorg så är det idag faktiskt precis 24 år sedan som min pappa gick bort. 

Under årens lopp så har den här dagens betydelse förändrats. Från allra första början, ja under många många år så såg jag det här datumet som något mycket svårt och nästan som en otursdag (helst om det inföll på en fredag, för det var en fredag han dog). 

Men idag så kan jag se den här dagen som något annat. Dels så är det en dag att minnas och sakna min pappa och dels så är det en dag för att vara tacksam.

Tacksam över mitt liv, över den jag är och dem som jag har med mig.

Mina barn har sin morfars mörka ögon, precis som jag och det känns väldigt fint att tänka på.

Att genom mig och genom dem så lever han vidare.

Så för att minnas min pappa så har jag därför tänt ett litet ljus och satt det i min och Lilla Litens vackra islykta. Den står ute på vår trapp och skickar ut värme och ljus i den bistra vinterkvällen.

 

I veckans marmelad-utmaning så har jag valt en frukt som verkligen är i säsong just nu och därför även väldigt billig, nämligen Kiwi. Det kanske inte många som tänkt på kiwi som något man gör marmelad eller sylt på men den passar så bra för detta ändamål. Den är mjuk, saftig och fullproppad med smak.

För att runda av smaken något så tillsatte jag lite vaniljpulver men det går även bra utan. Använd gärna riktigt mjuka och mogna  kiwifrukter då smaken nog blir som godast då.

 

4 kiwifrukter

1 dl syltsocker

1/2 tsk vaniljpulver

 

Skala frukterna, var nogrann med att få bort allt skal.

Skär upp i små bitar.

Lägg i en kastrull tillsammans med socker och vaniljpulvret.

Låt koka på svag värme i minst 5 minuter.

Låt svalna ordentligt och häll sedan upp i torr och ren burk.

Passar bra på morgongröten,

till vaniljglassen och även till en god brieost.