Igår kväll innan jag skulle gå och sova så upptäckte jag att min syster hade postat på FB flera timmar tidigare att det var tornardo-varning där hon bor. Flera hade frågat om hon var ok men ingen hade fått svar. Hon hade inte varit upploggad på flera timmar.

Hjärtat tog ett stort panikartat kliv i bröstet.

 

Hur hade jag kunnat missa detta?

Kvick som en vessla så började jag leta information. Enligt nyheterna på nätet så hade det svept 2 stora tornados över centrala Florida med minst 2 döda, flera skadade och naturligtvis stor materiell skada.

Jag testade att ringa men kom ej fram, skickade meddelande till henne att höra av sig så fort hon kunde men kunde se att svaret inte landade.

 

Har ni gjort det någon gång?

Väntat på att få nyheter om en när eller kär är ok eller ej? Jag har gjort det flera gånger. Sist var nog i våras när en vän befann sig i Nepal när flera stora jordskalv inträffade ( han klarade sig...)

Det är nog det mest gräsligaste som finns. Och det värsta är att man kan inte göra så mycket utan bara hoppas på det bästa och vänta.

Så igår så var det bara att lägga huvudet på huvdkudden. Jag lyckades slumra till men väcktes vid 00.02 av det ljuva ljudet av en telefonsignal (först så tänkte jag nog inte ljudet som ljuvligt).

En telefonsignal med min syster som avsändare. Det tog flera sekunder innan jag förstod vad det var som lät men när jag väl förstod och såg på displayen vem det var så spred sig en sådan lycklig lättnad. 

Jag hann inte svara men vi textade några minuter istället och lättnaden blev komplett. Hon var helt oskadd.

Och jag var så tacksam att hon hört av sig. Om jag hade vaknat på morgonen efter utan att hört något så skulle oron övergått i förlamande skräck.

Det tog en stund att somna, hjärtat gick som motorn på en racerbil. Det enda jag kunde tänka på var hur glad jag var att vi har en resa bokad dit, att vi inom kort kommer att få träffas (ja jag vet att det är crazy att glädjas åt att vara på väg till ett ställe som preciiiis drabbats av 2 tornados men bor ens syster där så gör hon). 

Livet vänder på en sekund och man vet aldrig när. Så det gäller att visa hur mycket man tycker om folk som betyder något och att lära sig att inte ta någon för givet...låter klyschigt men O vad sant det är.

 

Även om jag var dödens trött när jag vaknade så blev det en strålande supermorgon. UnderBarnen var i sitt bästa esse och fullkomligt strålade glädje och energi. De klädde på sig i rasande fart som två muntergökar, borstade tänderna utan varen tjat eller gnäll och vi gick sjungandes hand i hand till dagis och skola ( vi rev av 3 små gummor och Karusellen). Ni tror jag skojar men nix pix.

Det var nästan så att jag jag kunde se oss i en tecknad film från Disney, ja typ Mary Poppins eller nåt.

Kylan var bitande, bussarna var supersena men inget kunde stoppa Supermamman och Underbarnens glada humör.

Ja jag vet att det nästan är som att svära i kyrkan att vara glad och munter på en måndag (och i januari dessutom) men trevligt var det ialla fall och satte an tonen för resten av dagen. 

 

Det är väldigt kallt nu och det är svårt att tänka sig att om några månader så ska det spira grönt ur de snöbeklädda rabatterna. Det är så kallt att till och med snön fått ett lager med frost (som om vintern liksom inte tycker att snö är ett tillräckligt argument utan måste slänga in rimfrost ovanpå snön för att övertyga oss alla om sin kylighet)

Den här tiden så behövs det påminnelser om att våren faktiskt kommer att komma och därför köpte jag idag några plantor med krokusar. Lite för att räcka ut tungan till Kung Bore och att i klassiskt Elisabet manér säga

-Pilutta dig!

De små spretiga gröna bladen bryter av på ett väldigt trevligt sätt och om bara några dagar så kommer det stoltsera mörklila krokusar ur de nätta plantorna. Ett billigt sätt att tjuvstarta våren på och ett fint sätt att piffa upp en januarimåndag på.