Redan vid klockan 05.15 så blev jag varse om vad som väntande. Då plingade det nämligen till i telefonen. Det var maken på väg till jobbet som meddelande att det var -19 ute.

Åh vad jag önskade i den stunden att jag hade tagit ut föräldradagar, semester eller vad som helst för dessa två sista dagarna. Att jag då hade kunnat dra kudden över huvudet och pekat finger åt Kung Bore.

Men nä istället så var jag ju tvungen att släpa mig och två UnderBarn upp ut sängen och ut i kylan och mörkret.

Och Lilla Liten var i chock när han kom ut. Vi skulle ju dessutom gå en längre bit eftersom han skulle till uppsamlingdagiset. Typiskt tänkte jag i mitt stelfrusna huvud. 

Gångmarschen till busshållpatsen kändes evighetslång.

 

Stora Liten var dock vid gott mod och verkade helt oberörd av iskylan.

De senaste dagarna har en av hans tänder börjat lossna lite och hela dagen igår ägnades åt att vicka på den. Han var dock djupt orolig att tanden skulle lossna under sömnenoch att han skulle svälja den. Hur skulle tandfen då kunna byta ut den? Jag lovade dock att om han svalde den och tandfen skulle vara så osjysst att vägra byta ut den mot en peng så skulle jag minsann bidra med en slant. 

Men när han vaknade imorse så var tanden kvar och detta bidrog nog till det lätta humöret. Då och då kände han försiktigt på tanden och man kunde riktigt se den förväntan som fanns i varje vickning.

 

Som många av er vet sedan innan så gick avlämningen i måndags av Lilla Liten inte precis som en dans utan slutade i panik och stora tårfloder. Maken berättade att han fullkomligt fick bära in honom, vilt skrikande och gråtande. Förfärligt ledsen liten kille.

Så jag var väldigt nervös. Han hade ju flera gånger deklarerat att han inte ville och att han inte tänkte gå dit igen. Mamamhjärtat klappade intensivt när vi närmade oss uppsamlingsdagiset.

Jag hade dock preppat honom väl. Han fick med sig ett gosedjur, kort på oss att titta på om längtan blev för stor och jag hade lovat dyrt och heligt att jag skulle vinka vid alla fönster.

Och jag kan ju inte säga om det var denna nogranna preppning, att det fanns en fröken från hans egna dagis (inte en av hans fröknar men ändå ett igenbart ansikte) eller om han bara var glad för att komma in från den förskräckliga kylan men lämningen gick helt smärtfritt. Inte en tår, inte en protest och definitivt ingen panik.

Jag stod där beredd att vinka i alla fönster men då hade Lilla Liten redan försvunnit in i någon lek med Briotåget som stod uppställt. 

En väldigt nöjd och lättad Supermamma traskade med snöknarriga steg mot bussen.

 

Vid 15.30 tiden så kom jag tillbaka med bussen och redan vid första anblicken på Stora Liten så såg jag att det hade hänt. Tanden hade trillat ur!

Åh jag önskar jag kunde med rättvisa beskriva hur hela hans uppenbarelse såg ut när öppnade munnen och visade sin nya glugg. Det var något nästan magiskt över hans stolthet. Och med rätta!  Första tanden. Det är stort.

Och det är att ta ett stort steg till att bli stor.

 

Även Lilla Liten hade haft en bra dag även om den kanske inte skulle besrivas i lika episka ordalag. Hans favoritfröken hade varit där under dagen och han var väldigt nöjd över det. 

Det var således 3 väldigt nöjda gestalter som styrde kosan hemåt. Supermamman i mitten och ett UnderBarn på varje sida. För att hålla värmen så lekte vi springtävling mellan lyktstolparna på cykelvägen och i ett huj så landade vi hemma på farstutrappen utan en enda klagoton från de små att de tvingats att gå hela vägen hem.

En ugnspannkaka vispades snabbt ihop och medan vi åt så pratade vi om hur allt varit under dagen. Middagsbordet byttes ut till lite tvtittande i sängen. Stora Liten längtade intensivt tills pappa skulle komma så att kunde få visa sin tand och sin glugg och Lilla Liten slappnade av och försvann in i drömmarnas värld.

 

Och jag vet att många tycker att vardagen är seg och svår men jag väljer nog att vara lite kärringen mot strömmen gällande detta och faktiskt sjunga vardagens lov.

Jag älskar visserligen verkligen helg och högtider men misstänker att de stunder jag kommer minnas mest är ändå kvällar som dessa.

Sekunden när Underbarnen upptäcker att man står i dörren på fritids och dagis, springtävling hem med frustrerad Lilla Liten som aldrig vinner över sin storebror, ugnspannkakan som görs tillsammans ( med lite inslag av syskonkärlek och krossat ägg) och stunden i sängen där Stora Liten försiktigt klappar sin bror till sömns och själv längtar efter att få dela sin nyhet med pappa. 

Magiskt på ett härligt vardagligt sätt.

 

Och nu sitter jag här vid mitt ljus. Mitt bloggarljus och en kopp kaffe med grädde. Japp ni läste rätt.

Kaffe klockan 22.05.

Nä den där Fru marmelad har inte blivit skvatt galen och nä jag har inte tänkt att skolka i morgon(heter det så om man hoppar jobbet?.)

Kaffet i min kopp är nämligen koffeinfritt men ändå likväl lika gott. Nespresso har nämligen flera av sina goda smaker i just koffeinfritt vilket gör att man även på kvällen kan njuta av en kopp krämig kaffe utan att riskera nattsömnen. Jag rekommenderar er som har nespressomaskin att testa om ni inte redan har gjort det.

Och det fåt helt enkelt vara dagens myspepp. En kopp kaffe klockan 22.05.

 

Godnatt.

Nu hoppas vi att kylan har lagt sig tills imorgon/ Fru Marmelad