30 dagar har november. Dag 30. Ljus i mörkret
Jamen dåså, då var vi här.
November ha bara några timmar kvar och jag har alldeles snart klarat av utmaningen.
Och vet ni vad, det har fungerat. November har känts kortare och roligare i år. Och jag kan känna att jag har känt mig roligare i år (inte kortare dock och tur är väl det).
I morse när jag och Stora Liten satt i soffan och mornade oss så hände något magiskt. Regnet som smattrat mot altangolvet hela natten förvandlas som i ett trollslag till snö. Tunga vita flingor som svävade ner från den mörka morgonhimlen. Det var Stora Liten som såg det först och det kändes så fint att han fick vara den som upptäcka årets första snöflingor.
Och den lilla snö som kom och töade bort symboliserar precis vad den här november har handlat om. För även om snön bara varade en liten stund och istället förvandlades till slask så låg känslan av det fina kvar länge i mig. Vi kan välja att komma ihåg slasket eller vi kan välja att komma ihåg snön.
Just sitter jag i ett hav av hemliga grejer. Jag håller på att slutföra en adventskalender till maken. Ja jag vet att några därute kan tycka att jag är fånig och tänker att man kan väl inte göra en kalender till en vuxen. Men jo det kan man och man kanske ska just det. För även vuxna och kanske ibland just vuxna kan behöva få känna den där roliga överraskande känslan som en adventskalender kan ge en. Och speciellt en vuxen som sliter ute på vägarna tidigt i ottan så att vi andra kan ta oss till jobbet.
I förra veckan så fick alla på jobbet varsin chokladkalender av en av mellancheferna. Hon delade ut det på morgonmötet i fredags. Och till mig hade hon dessutom köpt en påse nötter för att jag inte äter choklad.
Så himla otroligt fint. Ni skulle ha sett allas förvånade och rörda miner när hon drog fram en kalender var. Alla förvandlades till barn, på ett bra sätt. Barn som kan uppskatta något så enkelt och trivialt som en chokladkalender på jobbet.
Nä nu ska jag inte bli långrandig utan avsluta denna november med sista myspeppen. Jag gick förbi en affär i centrum idag på väg hem och hittade några fantastiska vackra lyktor i finsk retrostil (ja nu får ju min mamma rätta mig om jag har fel..) och de liksom ropade på mig.
Ni som känner mig sedan innan vet att saker ropar på mig, det kan vara en bok i affären, hemmagjord snickers från kylen och som idag dessa lyktor. Jag hade inte tänkt gå in där men gjorde det ändå och längst inne i affären, skymda bakom en låda så stod de där som två bastanta isblock.
Och innan jag ens tagit ner dem så visste jag att de skulle bli förtjusande vackra hemma hos mig. Så de fick följa med hem.
Med dessa ljuvliga ljusglimtar så avslutar jag härmed november
Vi ses i december!/ kram från Fru marmelad
